Till minne av..
..en person vars personlighet lyste upp hela världen!
Som om att den första drömmen inte skulle vara nog av kännslor, så lyckades jag efter ett tag somna om efter att ha övertygat mig själv om att det bara var en dröm, att jag är jag och ingen annan och ligger tryggt i min säng.
Andra drömmen var även den fylld av ångest,tårar,lycka hopp och förtvivlan.
Jag var på ett hotellrum och satt på sängen och stirrade ut genom fönstret. Varma vindar smög sig in genom den öppna balkongdörren och smekte mina kinder, som om dom ville torka bort mina tårar. Jag kunde ana fåglarnas glada kvitter utanför, mellan mina snyftningar. Jag saknade min bror.
Inte min bror (Albin) utan jag var en betydligt yngre människa som saknade min äldre bror, min förebild.
Jag följde motvilligt med mina föräldrar ut, endast för att göra dem lyckliga, och vi gick och kikade runt i området. Det fanns palmer, färgglada blommor, jag gick även med på att doppa mina tår i det kalla klorluktande vattnet i hotellets pool. Minnena från då min bror levde brännde bakom ögonlocken och tårar började genast rulla. Jag fick tröst av min mor som genast hade förstått vad det handlade om, och medans jag förargades över att det gått som det gått för min bror, att det inte hade hänt mig istället, kände jag mig iakttagen från våran balkong. En kännsla av stolthet och värme fyllde min skakiga kropp och när jag tittade upp såg jag först ingenting pågrundav allt salt från alla tårar som samlats i ögonen. Jag torkade envist bort tårarna och tittade upp igen. Där uppe satt min bror och log så stor mot mig så att det högg till i hjärtat. Levde han? Hade allt bara varit en dröm, en hemsk hemsk mardröm! Åh vad jag hoppades att det var så, att han verkligen satt där uppe livs levande och vad jag önskade att han skulle skratta och säga att "Nu lillasyster har du drömt en mardröm igen,låt bli med det jag är ju HÄR!". Men den tanken försvann lika fort som den kommit, och ångesten i magen vred om så hårt att jag var tvungen att vika mig dubbelt av smärtor. Tårar bara strömmade ner och jag kände en hopplöshet om att få tillbaka min älskade bror så stark som aldrig förr. Jag samlade ork till att resa mig upp och skrika ut i ren förtvivlan: "DUMMA DUMMA DEJ, DUMMA DEJ SOM TOG MIN BÄSTA VÄN IFRÅN MIG!!!"
Jag var på ett hotellrum och satt på sängen och stirrade ut genom fönstret. Varma vindar smög sig in genom den öppna balkongdörren och smekte mina kinder, som om dom ville torka bort mina tårar. Jag kunde ana fåglarnas glada kvitter utanför, mellan mina snyftningar. Jag saknade min bror.
Inte min bror (Albin) utan jag var en betydligt yngre människa som saknade min äldre bror, min förebild.
Jag följde motvilligt med mina föräldrar ut, endast för att göra dem lyckliga, och vi gick och kikade runt i området. Det fanns palmer, färgglada blommor, jag gick även med på att doppa mina tår i det kalla klorluktande vattnet i hotellets pool. Minnena från då min bror levde brännde bakom ögonlocken och tårar började genast rulla. Jag fick tröst av min mor som genast hade förstått vad det handlade om, och medans jag förargades över att det gått som det gått för min bror, att det inte hade hänt mig istället, kände jag mig iakttagen från våran balkong. En kännsla av stolthet och värme fyllde min skakiga kropp och när jag tittade upp såg jag först ingenting pågrundav allt salt från alla tårar som samlats i ögonen. Jag torkade envist bort tårarna och tittade upp igen. Där uppe satt min bror och log så stor mot mig så att det högg till i hjärtat. Levde han? Hade allt bara varit en dröm, en hemsk hemsk mardröm! Åh vad jag hoppades att det var så, att han verkligen satt där uppe livs levande och vad jag önskade att han skulle skratta och säga att "Nu lillasyster har du drömt en mardröm igen,låt bli med det jag är ju HÄR!". Men den tanken försvann lika fort som den kommit, och ångesten i magen vred om så hårt att jag var tvungen att vika mig dubbelt av smärtor. Tårar bara strömmade ner och jag kände en hopplöshet om att få tillbaka min älskade bror så stark som aldrig förr. Jag samlade ork till att resa mig upp och skrika ut i ren förtvivlan: "DUMMA DUMMA DEJ, DUMMA DEJ SOM TOG MIN BÄSTA VÄN IFRÅN MIG!!!"
Jag säger då det, jag vill ALDRIG någonsin igen drömma något liknande! De var de värsta drömmar jag haft och så verkliga!
Det är fördjävligt att det finns sjukdomar som kan ta hela sitt liv ifrån sig på en så kort tid. Sjukdomar som plågar allt fler människor och deras nära. Ni är starka ni som varit med om det som har förlorat någon ni älskar åt en sjukdom så orättvis, och jag skänker många varma tankar åt er!
Det är fördjävligt att det finns sjukdomar som kan ta hela sitt liv ifrån sig på en så kort tid. Sjukdomar som plågar allt fler människor och deras nära. Ni är starka ni som varit med om det som har förlorat någon ni älskar åt en sjukdom så orättvis, och jag skänker många varma tankar åt er!
Skänk somsagt många varma tankar åt familjer som misst de sina, även åt dem vars liv tagit slut! Jag ska gå ut och tända ljus på min pappas farmor och farfars grav nu,och sprida lite ljus i mörkret!
Kommentarer
Trackback
